Du är hu världens sötaste lille kille. Du älskar att sitta i mitt knä, om än inte still, och du hänger och dra i mina kjolar och ben mest ofta. När du inte är fullt fokuserad på din lek med tåg, bilar eller ett spel på paddan. Då är du i din egen värld och det är näst intill omöjligt att få kontakt med dig. När du vaknar på natten går du alltid till mitt och din pappas sovrum. Men om jag inte är där, om jag gått och lagt mig hos din storasyster, då vänder du i dörren för du ska ligga bredvid mig. Eller allra helst på mig...

Jag som skulle vara bra på att skriva. Som skulle skriva för att ge dig och dina syskon minnen att ha när ni blir större. Och nu har du hunnit bli 5. Och ett halvt. Och du är underbar med dina funderingar och visdomsord. Ibland. Och ibland står jag nästan inte ut. Jag bli galen. Allt ska vara rättvist. Men inte för alla utan bara för dig. Och det förstår du inte. Du är så stor och ändå så liten. Och så fin i alla fina klänningar.