Du är sjuk och jag är hemma med dig. Du är min. Du är mest jag. Åtminstone just nu. Du har ett humör som inte är att leka med. Men det är du och jag som delar på en påse broccoli. Det är du och jag som äter det mesta.

Du håller mig sällskap på toaletten. Du leker med toarullen och drar loss pappersark. Jag visar hur man kan slänga pappersarken i papperskorgen. Du gör likadant. Fast med hela pappersrullen.

Din blick. Hur du tittar på mig under den lugg som du ännu inte har. Hur du ser så fantastiskt finurlig ut. Och hur du säger: "Hej", skrattar och springer iväg.

När din lillebror har hållit mig vaken näst intill hela natten och din pappa är bortrest. När klockan bara är fem på morgon och vi alla behöver sova mer men jag vet att lillebror inte kommer somna om och inte du heller. När jag håller på att bli galen eftersom jag är rädd att jag inte klarar ta hand om er alla tre om jag inte får någon mer sömn. Då säger du att jag inte ska gråta. Så säger du att vi kan sjunga en sång för lillebror. Då säger du att du vill titta på mörkret. Och när vi tittar ut i gryningen säger du hur vackert det är om och om igen. Då inger du mig lugn och min kärlek till dig är oändlig.